Idag tänkte jag berätta om resten av resan. Teamet hade nu blivit uppdelat och jag och fem till skulle åka till Dehradun och vara där i en vecka. Tidigare under resan hade jag mest känt av kulturkrocken och mått dåligt av det, men det var först nu som jag också mådde dåligt fysiskt. Magen vände sig ut och in, precis lagom till den långa bussresan till Dehradun på en skumpig väg...

Då vi satt på bussen fick jag medicin och sen försökte jag vila och lyssna på lovsång. Lyckades sova en hel del också, missade till och med sista toapausen och rusade praktiskt taget till toaletten då bussen var framme i Dehradun tidigt nästa morgon, haha.


Så här kunde en toalett se ut...

En dag besökte vi ett daghem för barn där vi umgicks med barnen och avslutade med en liten kristen teater om det förlorade fåret. Alla höll med om att Andreas spelade ett mycket bra får, haha.

En kväll var vi på en cellgrupp som jag tror hörde till församlingen. Där vittnade Andreas och vi bad för alla kvinnor som hade samlats där den kvällen. Gud rörde vid de. Då cellgruppen var slut stannade vi kvar  hemma hos Esther ett tag och välsignade hennes hem. Vi tog olja och gick ute och strök det på husväggarna och bad om beskydd från onda andemakter. Det kändes otroligt starkt att göra det. Gud är mäktig!!


Lovsång och bön på basen i Dehradun där vi bodde...

En dag åkte vi på en liten resa över natten till Rishikesh. Teamet plus Esther. Det regnade lite då vi stod och väntade på bussen. Ingen verkade vara helt säker på när den skulle komma. Då vi hade stått och väntat ett tag stannade en auto en bit från oss, en man och ett djur som liknade en get steg ur. Geten hade ett rep runt halsen, typ som ett koppel och den bräkte förtvivlat. Det såg hysteriskt roligt ut, hehe. Tyvärr hann jag inte få med det på kort, men bilden av den bräkande geten finns för alltid på min näthinna. :)
     ... På andra sidan floden fanns ett stort hindutempel som vi gick in i. Esther berättade lite om de olika gudarna och det var intressant. Jag fick först känslan av att vara på ett museum. De flesta så kallade gudarna var bakom galler och det var ganska folktomt för tillfället. Vi gick så långt upp i templet som man kunde komma och där stannade vi och bad ett tag. På väg ut såg vi en liten pojke och hans pappa tillbe en av gudarna. Det var första gången jag faktiskt såg någon göra det, knäböja inför en avgud gjord av människor. Det fanns ett sånt andligt mörker över de, det var en ganska obehaglig känsla och jag mådde nästan illa. Det kändes som om jag inte kunde komma därifrån fort nog. Jag bad en kort bön för de och fortsatte sedan ut. Utanför bestämde vi oss för att dela upp oss i två delar och gå på bönevandring i staden.


Hindutemplet i Rishikesh...

...jag inte trivdes så bra i Dehradun i början. Det förändrades mer och mer ju längre vi var där. Tillslut kände jag mig som hemma där. Jag stormtrivdes. Kommer ihåg speciellt en kväll då strömmen hade gått då jag skulle duscha. Fick ha ett litet stearinljus inne i badrummet och medan jag duschade hade några lovsång inne i vardagsrummet. Det var så mysigt.


Så här bodde jag i Dehradun...

På väg tillbaka till Delhi med nattåg: Jag lyckades sova några timmar och på morgonen vaknade jag av några indier som gick omkring i tåget oavbrutet i ungefär en halvtimme och sa typ "Shai! Coffe! Paper!"... Det var extremt irriterande, gaah!!! Jag fick lust att kasta något på de tillslut, men gjorde det såklart inte. Tillslut orkade jag släpa mig upp ur sängen, klockan var ungefär sju och vi skulle snart vara framme i Delhi...

Sista dagen i Indien då jag var sjuk, knappt åt något och sen spydde på flygplatsen var inte helt åt skogen ändå. Det här hände i samband med packningen: Efter maten var det packning som gällde, plus fylla i utvärderingslappar och få våra fötter tvättade av ledarna. Vi gick upp en och en till taket där de satt, sen tvättade de våra fötter precis som Jesus tvättade lärjungarnas i Joh 13:1-17. :)

Den här resan betydde verkligen jättemycket för mig. Jag visste redan innan att jag ville jobba med mission, men nu hade jag också fått vara med praktiskt och testa på hur det verkligen var att missionera. Det kanske inte alltid var en dans på rosor även om det många gånger var väldigt roligt - men att leva i Guds kallellse är det absolut bästa man kan göra! Jag är jätteglad att jag åkte till Indien för tre år sen! ♥

Avslutar med en bild på mig och Esther precis innan det var dags för teamet att lämna Dehradun. I taxin på väg till tåget bad jag att jag skulle få träffa henne igen. Drygt ett år senare var hon i Sverige och då hälsade hon på mig i Gävle över dagen. Gud är god...