Tjohopp, nu är jag tillbaka igen! haha, nej inte tillbaka - tillbaka så jag tänker börja blogga här,  men tillbaka för jag tänker fråga om ni inte kan be för mig? Jag är fortfarande lika sjuk och det går aldrig över, feber ena dagen sen är den borta en dag och sen kommer den igen, TOKFÖRKYLD, hostig, seg i kroppen, ont i halsen och huvudet! Känns lite små tråkgit att vara sjuk nu när det är sånt fint väder! Jag har legat inne i en soffa i en hel vecka nu nästan och inte kunnat göra nått. Har badat bara 1 gång och det var när jag protestera att jag var sjuk, klarade inte av att vaar inne länge så jag åkte iväg och bada, såååå sköööönt! men jag vart inte frisk för det, haha inte så konstigt heller! Har flyttat ner till min källare nu och sover där och är där ibland när jag behöver svalka mig, jag kan inte vara i huset när det är för varmt, hela jag blir klen! Så ni får hemskt gärna be för mig att jag blir frisk NU :)

// Idah

Har du någon gång känt dig svag och tänkt att du kanske inte är rätt person för det som Gud har kallat dig att göra? Har du någon gång frågat dig varför Han valde just dig för uppgiften och tänkt att någon annan säkert skulle klara det mycket bättre än dig? Isåfall är du inte ensam, utan faktum är att många bibliska personer faktiskt har känt liknande saker och tänkt liknande tankar, personer som man vid första anblick ser som väldigt starka människor och inte alls skulle kunna tro detta om.

Mose är ett exempel på en sådan person. Då han hade blivit vuxen slog han ihjäl en egyptier och flydde sen till Midjan. Då var han inte så modig längre och självförtroendet hade börjat svikta. Han levde sedan i öknen under 40 års tid och då Gud sedan kallade honom att gå tillbaka till Egypten för att befria sitt folk så säger Mose i 2 Mos 3:11: Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten? Gud lovar då att vara med honom och ger honom makt att göra under. Men det hjälper inte. Tillslut säger Mose rakt ut till Gud: Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill...

Gideon är ett annat exempel. Till honom sa Gud så här i Dom 6:12: HERREN är med dig, du tappre stridsman. Som svar säger då Gideon några verser senare detta: O Herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är ju den oansenligaste i Manasse och jag själv den ringaste i min fars hus. Gud hade här precis kallat honom en tapper stridsman och ville att han skulle vara den som skulle befria Israel ur midjaniternas våld. Gideon håller inte med Gud, han ser sig själv som så långt ifrån en tapper stridsman som man kan komma.

Vi har också Paulus som i 1 Kor 2:3 skriver detta: Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Han var kallad av Gud att nå ut med evangeliet till hedningarna och hade fått en väldigt stark uppenbarelse av Gud, men ändå kände han sig på detta sätt.

Så här står det om just svaghet i Bibeln i 1 Kor 1:27-29: Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.

     Här framkommer det tydligt att Gud har utvalt det som är svagt för att ingen människa ska kunna berömma sig inför Honom. Mose, Gideon och Paulus kunde exempelvis inte säga att allt som de åstadkom klarade de själva för att de var starkast och bäst. Mose ledde ett helt folk ut ur fångenskap, Gideon besegrade midjaniterna och Paulus gick ut med evangeliet till de onådda hedningarna. Det är inga småsaker vi pratar om här. Allt detta gjorde de genom Guds kraft som verkade i de, därför är det också Gud som får äran för detta. Istället för att vi tänker att det var tack vare Mose, Gideon och Paulus så tänker vi att det var tack vare GUD. Det enda som de här männen behövde göra var att följa Gud och låta Hans vilja ske i deras liv och ta emot vishet och kraft från Honom som är Herre över himmel och jord.

     Då Jesus säger i Joh 14:12 att den som tror på Honom ska utföra de gärningar som Han gör och till och med större än dessa så menar Han att vi ska göra det av tro och i Hans kraft. Inte i vår egen. Det är som Paulus skriver i Ef 6:10: Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Och sen vidare i Fil 4:13: Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.

Så att man kan känna sig svag ibland och nästan undra om Gud led av tillfällig sinnesförvirring då Han kallade en till att göra något kommer i ett helt annat ljus då man ser vad Bibeln faktiskt säger om detta. Det är ju aldrig meningen att vi ska klara jobbet själva, utan vi har ju Gud med oss som använder oss för att Hans vilja ska ske på jorden. Vi behöver bara låta oss själva bli använda av Gud och leva i kallelsen så ska vi till och med kunna utföra större gärningar än vad Jesus själv gjorde...

/ Erica

På mitt gymnasium så hade vi en grupp som hette NG och detta är NG

"Ny Generation är en fristående, allkristen organisation och av Sveriges snabbast växande ungdomsorganisationer. Idag finns lokala Ny Generation-grupper på c:a var fjärde svensk övre grundskola, gymnasium och universitet, och organisationen har långt över 8000 svenska medlemmar från alla svenska kristna samfund.
Ny Generation vill uppmuntra elever och studenter att tillsammans bilda och självständigt driva skolgrupper som utifrån egna idéer och förutsättningar gör det kristna kärleksbudskapet synligt genom allt från bön och till utåtriktade initiativ och ett konkret socialt engagemang.
Mottot Min skola - Mitt ansvar sammanfattar egentligen allt som Ny Generation handlar om. Det är eleverna/studenterna själva, deras initiativ och engagemang som är motorn i hela Ny Generations arbete. För att stödja, hjälpa och inspirera dessa grupper arbetar Ny Generation med olika resurser.
På kort tid har det svenska Ny Generation även fått bli en internationell modell för kristet skolarbete, och nationella Ny Generation-arbeten har startat i ett tjugotal länder, utifrån svenska Ny Generations modell."

Vi var 5 tjejer som hade våran grupp på skolan och vid alla "högtider" så hitade vi på olika saker, vi bakade pepparkakor, satte upp allahjärtansdags kort på varje skåp och alla kort hade ett bibelcitat, vi fixade tävlingar, delade ut biblar och fanns till helt enkelt! Vilket många uppskattade på skolan :)

'Man kommer verkligen nära Gud när man har en Ny Generation-grupp!'
- Lovisa Andersson på John Bauergymnasiet

'Vi tejpade upp en kramruta i korridoren så att folk kunde ställa sig där och få en kram. Lärarna var jättepositiva och tyckte det var en bra grej och alla på skolan använde den!'
- Ny Generation-gruppen i Åre/Järpen

På vår skola satte Ny Generation-gruppen upp hjärtan på alla skåpen på Alla hjärtans dag, vilket ledde till att en tjej som tänkt ta livet av sig inte gjorde det efter att det på just hennes hjärta stått "Ditt liv har en mening"
- Ny Generation-gruppen på GUC

SKAFFA NY GENERATION PÅ DIN SKOLA =)

http://www.nygeneration.se/

// Idah

Idag klistrar jag in ett vittnesbörd från min privata blogg som jag skrev i oktober förra året.

För att berätta lite kort om min bakgrund så kan jag säga att jag har haft en jobbig uppväxt med psykisk misshandel hemma och periodvis mobbing i skolan. Då jag kom upp i tonåren blev jag inte mobbad längre, och mannen som biologiskt sett är min pappa flyttade. Allt var över, skulle man kunna tro. Men så var det inte. Mamma, som nu var särbo med mannen som jag då inte längre orkade träffa, var nästan aldrig hemma och jag kunde spendera en hel dag framför teven med en banan eller choklad som "middag". Mamma sov borta mycket och jag som hatade att vara ensam kunde ibland ligga på golvet ute i hallen och gråta i timmar efter att hon hade gått. Gråta över min situation, min ensamhet och alla jobbiga minnen som vägrade försvinna. Jag mådde mer och mer dåligt ju mer tid som gick och fick ingen hjälp på något sätt eftersom jag var den enda som visste om allt det här, och senare även Diana då vi blev riktigt bra kompisar. Många gånger tänkte jag på hur det skulle vara att dö, att slippa leva och att bara försvinna från den här planeten med all skit. Skolan orkade jag inte med och efter att ha skolkat mer än jag varit där hoppade jag av mitt första år på gymnasiet.

Den där dagen i december 2004 befann jag mig alltså i Sundsvall och det var dagen efter en helt underbar julkonsert.

     Kvällen innan hade varit ganska dålig för mig trots lyckan jag känt på konserten. Jag hade brutit ihop på kvällen och dragit mig tillbaka till hotellet innan Diana som stannade på signeringen. Jag klarade inte av att träffa Carola eller någon annan, jag såg mig själv som värdelös och som om jag inte dög till nånting. Jag tyckte inte om mig själv. Jag var frälst och visste att Jesus älskade mig sen ungefär ett år tillbaka, men jag kunde inte älska mig själv, det gick bara inte. På hotellet satt jag och bara mådde dåligt. Under natten sov jag sen några timmar innan vi vaknade. Det blev frukost och sen åkte vi in till stan innan vi skulle med tåget tillbaka hem. Kvällen innan och under morgonen hade några annorlunda saker hänt, men det var inget vi tänkte mer på sen, t ex så ringde Dianas väckarklocka en halvtimme tidigare utan att hon ställt den på den tiden och sen så hade vi frågat efter Dianas kompis i receptionen och kvinnan där sa att hon inte bodde på det hotellet och inte heller hade gjort det trots att hon och Diana gått tillbaka tillsammans kvällen innan. På grund av alla de här små sakerna kom vi iväg tidigare till stan. Jag bröt ihop igen, jag mådde så sjukt dåligt. Vi var på en liten gata vid Carolas hotell och jag satt själv vid en ingång till nåt hus medan Diana bl a hade träffat på andra fans som skulle från hotellet och till tåget. Jag orkade inte vara social. Jag orkade inte prata med nån. Jag hade velat träffa Carola som några andra pratat med inne på hotellet, men jag pallade inte. Jag ville bara vara ifred. Efter ett tag såg jag att Diana kom och gick med någon åt mitt håll och stannade till en stund, jag tänkte att jag med hela mitt hjärta hoppades att de inte var på väg mot mig som verkligen inte var på humör. Strax därefter hörde jag Carolas röst, jag tittade upp och hon satt där på huk framför mig. Vi pratade några minuter och det krävdes väl inte direkt ett geni för att se att jag var ett nervvrak som verkligen inte mådde bra, så Carola frågade om vi skulle be. Då kom också Diana och en tjej som var med Carola och vi ställde oss i en ring och höll om varandra där på trottoaren. Det regnade lite och ingen annan var där. Medan vi bad kände jag hur någon var närvarande där mitt ibland oss, jag kände Guds närvaro så starkt. Det var som om det blev lite ljusare, trots att jag blundade. Sen kände jag hur något bokstavligt talat förändrades på insidan. Jag kände hur Jesus Kristus, Guds son, lyfte av mig en stor börda och jag kände en otrolig frid på insidan och en enorm glädje. Då bönen var slut och jag öppnade ögonen så kände jag mig helt annorlunda. Vi sa hejdå till Carola och den andra tjejen och började gå mot tåget. Vi sa knappt nånting på hela vägen eller under tiden som vi satt och väntade på att det skulle gå. Några korta meningar bara. Det här kändes så stort för mig. Jag kunde knappt förstå vad som faktiskt hade hänt. Jag hade blivit helad...

Dagarna efter fick jag höra av Diana, som var den enda som egentligen vetat exakt hur dåligt jag hade mått, att jag var annorlunda. Hon tyckte inte att hon behövde trösta mig hela tiden längre eftersom jag var gladare. Jag var inte ledsen hela tiden och jag pratade mig inte längre varm om hur värdelös jag var och hur hemskt allt var.

     Med tiden sa också mamma att hon tyckte att jag var annorlunda. Jag verkade gladare och pratade mer.

Allt det här var snart fyra år sen nu. Tiden har gått.

     Jag tänker inte påstå att allt har varit en dans på rosor sen dess, men det som förändrades inom mig den där dagen var något bestående. Gud utförde ett mirakel i mig och helade mig från depressionen och även från att ha haft så dålig självkänsla...

Jesus sa till lärjungarna i Joh 13:33 att Han skulle vara hos de ännu en kort tid. Han skulle gå till en plats dit de inte kunde komma. Just då förstod inte lärjungarna exakt vad Jesus menade med det, men nu i efterhand vet vi att Han menade att Han skulle dö på korset och sedan uppstå och efter 40 dagar tas upp till himlen till sin Fader. I Joh 14:1-3 säger Jesus: Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.  Jesus säger här att Han ska komma tillbaka för att hämta oss till Honom.

Vid ett annat tillfälle frågar lärjungarna Jesus vad tecknet på Hans återkomst och den här tidsålderns slut är (Matt 24:3). Då får vi bl a veta att: Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början på födslovåndorna. (Matt 24:6-8)

     Här får vi veta att detta är något som bara är början på vad Jesus kallar för födslovåndorna. Då en kvinna ska föda börjar värkarna lite i taget och blir sen fler och fler och kommer tätare och mer intensivt, Jesus beskriver alltså den sista tiden som också är vår befrielse, som födslovåndor. Då kan man också anta att dessa tecken ska komma närmare varandra och intensifieras, vilket vi kan se att de också har gjort. Några verser längre fram kan vi läsa att många falska profeter ska träda fram, alltså människor som predikar ett annat budskap än vad vi kan hitta i Bibeln, det står också att vi ska bli förföljda och hatade för Jesu namn och att många ska komma på fall. Jesus säger också i vers 14 att evangeliet ska predikas i hela världen för alla folk innan slutet kommer.

     Israel är ett av de största tidstecknen. 1948 bildades staten Israel efter en lång tid av att inte ha existerat. Vi har även kunnat se hur judarna har börjat ta sig tillbaka till Israel, till sitt utlovade land. (5 Mos 30:1-4, Jes 27:13, Matt 24:31) I Matt 24:34 säger Jesus: Amen säger jag er: Detta släkte skall inte dö, förrän allt detta händer. Kanske kan man av det anta att Jesus menar att den generation som fick se Israel återfödas 1948 inte ska dö innan slutet kommer. Vi kan även se hur världen vänder sig alltmer från Gud och hur vi mycket väl kan närma oss det antikristliga samhället (som jag ska gå in på mer längre fram i undervisningen) mycket snart. Märket som mänskligheten ska tvingas ha på högra handen eller i pannan i framtiden är antagligen det som har blivit uppfunnet i USA med RFID-teknik. (Upp 13:16-17)

     Vi kan se hur vi går in mer och mer i den sista tiden och att det kanske inte är så långt kvar nu. Tänk på liknelsen som Jesus gav oss i Matt 24:32-33: Lär av en jämförelse med fikonträdet. Redan när kvisten blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren är nära. När ni ser allt detta vet ni på samma sätt att han är nära och står vid dörren. Vi kan inte veta exakt när Jesus kommer tillbaka, men enligt Jesus själv kan vi se på de tecken vi har fått när det närmar sig.

Jesu återkomst är indelad i två faser skulle man kunna säga. En fas där Han kommer för att hämta de som tillhör Honom (de kristna) till sig för att de inte ska behöva genomlida vedermödan som är de slutliga sju åren innan Jesu fysiska återkomst.

     I Matt 24:37-41 kan vi läsa Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla - så skall Människosonens ankomst vara. Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ene skall tas med, den andra lämnas kvar. Här kan vi se att människor tas med. Det är som Jesus sa i Joh 14:3; Han ska ta oss till sig. Han hämtar oss. I Rom 5:9 står det När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Därför hämtar Han oss; för att vi ska slippa leva på jorden under den tiden. Det blir de värsta sju åren i mänsklighetens historia. Denna uppryckelse som man kallar det kommer att ske plötsligt och utan någon egentlig förvarning, precis som det var då Noa levde och floden kom.

     Den slutliga återkomsten efter dessa sju år är slutet på den här tidsåldern. Då är det skrivet att Jesus ska komma på samma sätt som Han togs upp till himlen - på himlens moln. Han ska också komma till samma plats som Han togs upp ifrån - Oljeberget. I Sak 14:4 står det På den dagen skall han stå med sina fötter på Oljeberget, mitt emot Jerusalem, österut. ... Apg 1:9-10: Då han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två män i vita kläder hos dem. Och de sade: "Ni män från Galiléen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni såg honom fara upp till himlen." Här är det alltså inte vi som ska tas till Honom, här kommer Han tillbaka till jorden.

Vad innebär då de här sju åren som jag har skrivit om?

     De sju åren börjar med Antikrists avtal med Israel. Det kommer att vara en tid då Antikrist regerar på jorden i ett världsligt samhälle. Vi kommer att ha ett världsrike med Antikrist som överhuvud. I början kommer han att predika ett fredens budskap men med tiden kommer världen att få se honom för den som han verkligen är. Han kommer att upphöja sig själv till en gud och kräva att man tillber honom som en sådan. För att försäkra sig om människors förtroende kommer det att krävas att man tar emot ett märke på högra handen eller i pannan. De som gör detta kommer att gå evigt förlorade eftersom de har tagit Satans märke, väljer man däremot att inte ta det kommer man att bokstavligt talat få huvudet avhugget. (Upp 20:4)

     Under denna tidsperiod kommer även domar från Gud att komma över världen. De är beskrivna i Uppenbarelseboken som de sju sigillen, de sju basunerna och de sju skålarna.

Efter dessa sju år kommer, som jag tidigare skrivit, Jesus tillbaka. Då inleds det som i Bibeln kallas för tusenårsriket.

     I Upp 20:2-3 står det: Och han grep draken, den gamle ormen, det är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Sedan kastade ängeln honom i avgrunden, stängde till den och förseglade den över honom, för att han inte skulle bedra folken, förrän de tusen åren har nått sitt slut. Därefter skall han släppas lös för en kort tid. Denna tid blir alltså en tid utan Satan, en tid av fred. Det blir Kristi tusenårsrike av fred på jorden där vi som tillhör Honom får regera med Honom i tusen år. Det är den första uppståndelsen, de som inte tillhör Jesus Kristus kommer inte att leva på jorden under dessa tusen år.

Då de tusen åren är slut släpps Satan lös för en kort tid och besegras en gång för alla. Nu kommer den slutliga domen där alla får stå inför Guds tron och få sin dom. De som inte har sina namn skrivna i livets bok kastas i eldsjön (helvetet) som är den andra döden. (Upp 20:15)

     Efter detta börjar evigheten, en evighet med Jesus för de som har valt Honom som Herre i sina liv. Beskrivandet av detta finns i Upp 21-22 med bl a min favoritvers Upp 21:4: Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.


Människor klädda i vitt står inför korset och en evighet med Jesus.
(Bilden är hittad via Google.)

Idag blir det vittnesbörd här på bloggen. Jag klistrar in något som jag skrev på min privata blogg i november. Det är en otrolig historia om hur Gud kallade mig att åka på min första missionsresa och också försörjde mig ekonomiskt. Gud är god. ♥

Jag vaknade en tidig februari-morgon och året var 2006. Om jag får säga en morgon i mitt liv som jag aldrig kommer att glömma så tror jag faktiskt att det blir den här...

     Väckarklockan ringde tidigt för att väcka mig lagom till morgonbönen som min församling på den tiden hade 06:00 på onsdagsmornar. Då jag vaknade fanns minnet av nattens dröm kvar klart och tydligt i huvudet. Jag hade drömt om mission. Jag hade i drömmen sett mig själv sitta vid mitt skrivbord och med en målmedveten blick skrivit ner en länk på en liten gul post-it lapp. Länken som jag skrev ner var http://www.missionsresor.com/. Jag hade aldrig hört eller sett den förut. I mitt nyvakna tillstånd avfärdade jag det som en dröm, och inget mer. Men ändå kunde jag inte glömma den. Jag kunde inte sluta tänka på den. I kyrkan några timmar senare testade jag länken via wap på mobilen, det fungerade inte. Sen tog det inte lång tid förrän jag frågade om jag kunde få låna en dator, vilket jag fick. "Sidan kan inte visas" stirrade tillbaka på mig från skärmen. Sidan fanns inte, tänkte jag då. Nu kunde jag kanske släppa det här och acceptera det faktum att det bara hade varit en dröm, and nothing more. Men då jag ytterligare några timmar senare hade kommit hem och satt vid datorn kände jag mig tvungen att testa länken en gång till. Nu kom jag till UMU's missionssida om missionsresor för ungdomar på somrarna...

Jag hade känt mig kallad att åka så fort jag kom in på sidan. Jag hade inte mycket pengar, jag hade aldrig hört talas om UMU förut och jag hade ingen aning om hur jag skulle gå vidare med allt det här. Mamma tyckte att jag var galen och påminde mig mer än en gång om att jag inte hade råd. Hennes förslag var att spara ett år och åka nästa sommar. Men Gud hade andra planer för mig och i kyrkan profeterade en man att Gud skulle ge mig de pengar som jag behövde. Med det löftet blev det i april dags att bestämma till vilket land jag ville åka. Jag frågade Gud och under en lektion i samhällskunskap där jag precis hade haft tankarna på det här och än en gång ställt Gud frågan "Var ska jag åka?" började läraren berätta om då han var i Indien. Det här hände vid två olika tillfällen och det blev alltså Indien som stod på min ansökan.

Inte långt därefter fick jag brev från UMU och betalade grundavgiften på resan som var på cirka 4.000 kronor. Så långt räckte pengarna. Men då en av ledarna för resan ringde en fredagseftermiddag och berättade att flyget kostade över 7.000 och att jag hade fyra dagar på mig att betala började det kännas lite nervöst. Jag hade nämligen bara 1.000 kronor kvar...

     De första dagarna litade jag nervöst på Guds löfte och förväntade mig nästan att någon total främling skulle komma fram och ge mig pengar. Det hände inte. Tillslut var det en dag kvar och jag stannade hemma från skolan och var rejält nervös och ledsen. Jag hade börjat tvivla på att det skulle komma några pengar. Då mamma kom hem från sin praktik berättade hon, som hela tiden hade trott att detta aldrig skulle bli av, att hon hade fått en känsla under dagen att jag verkligen skulle åka till Indien. Mormor ringde också senare under dagen och berättade att hon hade drömt att jag fick pengar i ett anonymt brev. Jag sa till de att jag inte hade fått några pengar och att det inte hade kommit något brev till mig under dagen. Inom mig var det ett kaos och på utsidan var det inte mycket bättre. Sen hände något som kom att förändra allt. Klockan närmade sig 22:00 och jag skulle snart lägga mig för att orka upp tidigt nästa dag och ha nationellt prov i matte. Jag var ensam i mitt rum och tårarna kom samtidigt som jag frågade Gud vad jag hade gjort för fel eftersom Han inte hade försörjt mig som Han hade lovat några månader tidigare. Då kände jag mig manad att bekräfta min tro. Jag gjorde det. Jag sa till Jesus att jag trodde på Honom och att jag älskade Honom. Då kände jag hur något stort hände i andevärlden. En sekund senare hörde jag hur något föll ner i brevinkastet. Jag visste inte vad jag skulle känna eller göra. Då kom mamma in och skulle säga hejdå eftersom hon skulle iväg, jag frågade om det låg något på dörrmattan. Hon suckade uppgivet och tyckte att det räckte nu, hon hade redan kollat där flera gånger under dagen då jag bett henne. Jag såg på henne att hon var irriterad, men trots det sa hon att hon skulle kolla en sista gång, för min skull. Strax därefter kom hon till mig med ett vitt brev i handen. Irritationen var borta och nu såg hon istället ut som om hon hade stött på ett UFO ute i hallen. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Hon bara la brevet på sängen och lämnade mig ensam. Jag stirrade på det. Det var tjockt. Det fanns ingen avsändare. Det stod bara "Till Erica". Det hade kommit nyss. Sent på kvällen då porten med all säkerhet redan var låst nere. Då jag öppnade det såg jag sedlar. Det låg 7.000 kronor i brevet. Jag räknade pengarna flera gånger och märkte att det var 500 mer än vad jag behövde. Senare kom jag på att jag inte hade köpt en tågbiljett hem och gissa vad den kostade om inte 500...

Den sommaren åkte jag till Indien på missionsresa. Det blev ett minne för livet och något som bara gjorde mig ännu mer säker på vad jag vill göra med mitt liv...

/Erica