Hittade Gud på Internet.
Idag lägger jag upp ett vittnesbörd om en kille som hittade Gud på Internet som jag läste om i ett nya testamente som jag har där det finns några vittnesbörd också.
Hittade Gud på Internet.
För drygt ett år sedan hade Joaquin Martinez-Rique, en 16-årig DJ från Borås, inte en tanke på att bli kristen – snarare tvärtom. I hans ögon hade kristna alltid varit trista torrbollar som brukade få både en och annan hånfull kommentar när han sprang på dem i skolans korridorer.
Men en dag lärde han känna en kristen tjej, som på något underligt sätt faktiskt var normal. Dessutom fanns det något smittande i hennes Gudstro som fick Joaquin att känna att något saknades på insidan hos honom själv. Hemma i sin ensamhet surfade han in på en kristen webbsajt. Trots att det han läste kändes skrattretande besökte han sajten igen redan följande kväll. Denna gång fick orden en ny innebörd och Joaquin förstod att det var något äkta i det han läste. Hans första bön blev kort men ärlig: ”Gud jag ger dig EN chans!”.
Nästa morgon var ingenting sig likt. En stark känsla av frid och förlåtelse fanns i hela sovrummet. Förundrad men lycklig insåg han att han fått en första smak av Guds enorma kärlek. En kärlek som finns för var och en som vill ta emot den!
Vill du skicka in ditt vittnesbörd så att det kommer med på bloggen så är det bara att skriva till [email protected].
/ Erica
Allt samverkade till det bästa, precis som Gud hade lovat.
Förra hösten blev ingenting riktigt som jag hade tänkt mig att det skulle bli. Istället vändes allt upp och ner…
Eftersom det verkligen inte fungerade att bo med mamma så flyttade jag ut på landet som inneboende hos mormor och morfar där jag nu bor tillfälligt. Tidigare hade det gått helt åt skogen med skolan eftersom det var jobbigt hemma och det fick mig att må dåligt och gick mer eller mindre ut över allt annat. Då jag flyttade hade jag hoppat av och sökt till ett distansgymnasium där jag tänkte läsa sista året av gymnasiet, detta till stor del på grund av att det är flera mil till närmsta gymnasium här ute och jag ville inte pendla. Dock så blev det krångel med allt detta och det hela slutade med att jag fick börja plugga på distans på Komvux i januari och skjuta på bibelskolan ett år. Tiden då jag inte visste hur det skulle bli var väldigt jobbig. Jag visste först inte när jag kunde börja plugga, var jag skulle plugga, hur allt skulle bli och under den här tiden läste jag ett speciellt bibelord mer än vanligt – Romarbrevet 8:28. Där står det att allt ska samverka till det bästa för de som älskar Gud. Jag valde att tro på det och hålla fast vid det. Trots att det kändes jobbigt så tänkte jag att allt skulle samverka till det absolut bästa för mig, och det gjorde mig lugn.
Idag har allt det där löst sig. Jag läser några kurser på Komvux, allt fungerar jättebra och jag ska söka till SOS Missionsbibelskola till nästa höst. Jag känner verkligen att allt samverkade till det bästa, och jag litar på att det alltid ska göra det eftersom det är vad Gud har lovat.
/ Erica
Jag har en övertygelse som håller än idag - Gud finns!
Idag tänkte jag att jag skulle skriva av ett av vittnesbörden som står i ett litet nya testamente som jag har från Ny Generation.
GUD FINNS!
Klockan är nära två på natten och platsen är en hotelltoalett någonstans i Australien. På golvet ligger Nils Boström, en vanlig svensk kille på semester, utmattad och yr efter nästan 12 timmars intensivt illamående och kräkningar. I huvudet snurrar tankar på den Gud han så länge vägrat att tro på.
I mångas ögon var Nils som vilken annan tonåring som helst, men hans väl dolda inre var söndertrasat på många sätt. Genom kristna kompisar på skolan hade han flera gånger fått höra att Jesus älskade honom, men malde ständigt sönder orden med diskussioner. Så hade ett kristet band fångat hans uppmärksamhet och låttexterna fick Nils att börja fundera på Gud. Under en semester i Australien satte Nils Gud på prov: om han verkligen fanns skulle Gud ge honom migrän och magsjuka. Knappt innanför dörren till hotellrummet måste han rusa till toaletten, och 12 timmar senare är vi tillbaka där vi började.
Med en stark känsla av tomhet – i dubbel bemärkelse – förstår Nils kopplingen mellan magsjukan och det ultimatum han gett Gud tidigare under dagen. För första gången i sitt liv ber Nils en bön om förlåtelse. De tidigare så intensiva kräkningarna upphör genast och han kan äntligen lägga sig för att sova, denna natt med en övertygelse som håller än idag – Gud finns!
/ Erica
Det var precis som om Gud ville säga: Jag besvarade din bön.
För snart två år sen kom en indisk kvinna, Esther, och hälsade på mig över dagen i Gävle där jag bodde då.
Jag träffade henne på min missionsresa till Indien året innan och vi blev vänner och höll kontakten även efter att jag och mitt team åkt hem till Sverige igen. Så då jag fick veta att hon skulle till Sverige och vara hos en kompis i Uppsala ett tag så tog det inte lång tid förrän vi bestämde att hon skulle komma och hälsa på mig över dagen. Vi hade en jättebra dag tillsammans och det var så roligt att få träffa henne igen.
Jag och Esther väntar på att hennes tåg ska rulla in på perrongen.
Då jag lite sorgset hade vinkat av henne vid tåget och började gå hem dröjde det inte många minuter förrän det slog mig - det var ju precis det här som jag hade bett om den där kvällen i Dehradun då jag och teamet satt i taxin och precis skulle åka iväg till tågstationen för att sedan åka vidare till Delhi. Jag hade bett om att jag någon gång skulle få träffa Esther igen. Men sen hade jag glömt bort det; jag hade glömt bort att jag bad Gud om att få träffa henne igen. Men då jag gick från stationen och hem den där kvällen så kände jag hur den Helige Anden påminde mig om allt. Det var precis som om Gud ville säga: Jag besvarade din bön.
Jag har tänkt på det där en hel del sen dess. Det var inte mycket jag bad om den där gången egentligen, men ändå så ville Gud verkligen ge mig det jag bad om. Det är så Han är. Han älskar oss och vill ge oss allt som vi ber Honom om så länge det inte går emot Hans ord. Till och med de saker som vi själva kanske har glömt bort att vi har bett Honom om...
Mandy berättar: Så blev jag frälst!
Jag har länge tänkt skriva om hur jag blev frälst men har inte riktigt haft tid för så långt inlägg tidigare. Nu har jag tid och ork att skriva om det. Nu har jag all tid i världen och jag skriver med glädje!
Allting har hänt stegvis. Jag har växt upp med kristendomen ända sen jag var liten och jag har alltid trott på Gud. Jag har alltid vetat att Jesus är vägen och sanningen men jag hade inte bjudit in honom i mitt liv som min personliga frälsare. När jag var liten så gick vi alltid på söndagskolan och massa kristna läger på somrarna och det är jag så tacksam för idag. Mycket av det jag lärde mig som liten har varit ett hjälp på vägen mot Jesus. Min barnatro dog aldrig utan jag har trott och bett i hela mitt liv fast jag tog aldrig steget jag borde ha tagit.. Jag visste hela tiden att jag skulle inte komma till himlen när jag dog om jag inte blev frälst.. Den där Gudsfruktan jag hade med mig hela min ungdomsperiod kan jag bara tacka för.
När jag var runt 14 hamnade jag i fel umgänge och började göra massa kriminella saker samt dricka. Jag visste att det var fel men ändå gjorde jag det. Dels för att man ville verka så cool, dels för att alla andra gjorde det. Jag hade alltid dåligt samvete för det jag gjort, jag mådde dåligt morgonen efter och bara kände hur världelös jag var. Jag höll på dricka tills jag var 17 år. Jag träffade min nyvarande pojkvän och jag slutade dricka. Alkohol behövdes inte mera och jag kände att jag hittat meningen med livet. Någon som älskade mig fullt ut.
Livet men min pojkvän har varit underbart men efter ungefär tre år kände jag bara en längtan efter något mera. Det var då jag hittade boxningen. Jag började boxas och kände hur allting annat bara försvann. Jag kunde glömma alla problem och bara vara en stund. Jag började träna varje dag.. Jag blev riktigt duktig och funderade på att tävla. Jag flyttades till tävlingsgruppen och det ända jag tänkte på var att boxas! Jag kände mig stark och mäktig. Det var som ett skydd mot allting i världen och jag kände att ingen kunde knäcka mig. Tills dagen jag mötte Jesus!
Jag hade boxats i ungefär ett och ett halv år när Gud började prata till mig och jag blev mer och mer intresserad av att läsa biblen. Det var kring spökandet i min brors och hans flickväns lägenhet. Dem var rädda och hjälplösa och jag kände så starkt att jag ska berätta om Jesus för dem. Dem trodde att det fanns snälla och elaka spöken och att det var människor som inte hittat till andra sidan, Jag visste att det inte var så utan att det är onda andar allihop och började predika det jag visste för dem. Vi läste bibel och diskuterade massa om Gud. Det onda i lägenheten var så stark och jag kände att vi skulle kalla på några kristna för att be bort allting i Jesu namn.
Det gjorde vi. Jag bad min mamma och hennes vänner komma. Dem bad och bad och till slut hörde vi anden skrika och smälla i dörrar innan han stack. Hela lägenheten fylldes av den Heliga anden och vi bara grät och skrattade av kraften. Några dagar efter det åkte vi till ett möte och jag kände hur Gud kallade på mig. Jag gick fram med mina systrar och vi tog emot Jesus i våra liv. Det var dagen då mitt liv började.
Först tyckte jag inte att något speciellt hade hänt.. Men allting vände, Gud började ändra min tankesätt angånde boxning,jag kände ingen meninge med det hela och jag försökte faktiskt vända på saken på alla sätt så att jag skulle kunna fortsätta boxas.. Jag kommer ihåg hur jag tänkte om att jag kanske skulle kunna boxas för Gud och inte ha ära själv haha men det gick ju inte. Jag slutade helt.. Jag visste att jag skulle leva för Gud och inte för mig själv längre. Jag började känna mig fri från mina egna begär. Jag läste bibeln och lät Gud lära mig steg för steg.
Vi började gå på ungomdsmöte i en kyrka men jag kände inte att jag hade kommit hem. Jag försökte passa in och känna att det var Gudsvilja att jag hamnat där men Nej det var inte min plats. Jag bad Gud vägleda mig till den församlingen jag skulle vara i och det dröjde inte länge tills han gjorde det. Mamma berättade om en bibelkurs som skulle börja i Citykyrkan och vi började där. Första gången visste jag inte va jag tyckte,allting var så nytt och konstigt men andra veckan kände jag bara att jag hade kommit hem. På den kursen öpnnade Gud mina ögon och jag började förstå allt. Jag kunde knappt tro hur mycket jag ändrade bara på några veckor. Jag blev totalt förvandlat. Det var inte jag själv som blev duktig utan det var Jesus som renade mitt inre.
Jag behövde inte svära mera,,det bara försvann.. Jag började känna Gudskärlek till mig och friheten jag fick. Den friheten har inget utav sakerna jag gjort gett mig. Mitt liv blev totalt förändrad och jag fick glädje. Jag kände att jag hade kommit hem och det dröjde inte länge tills jag , syrran och Becka döpte oss till Kristus. Efter dopet kände jag att jag var räddad helt. Nu vet jag att jag ska till himlen och fruktan försvann. Jag tillhör Jesus nu! Och lever för honom varje dag i mitt liv.
Vi blev även medlemmar i Citykyrkan och jag är så tackasam att Gud vägledde mig dit.
Nu har det gått över ett år sen jag blev frälst och allting hände i stegvis. Som ett projekt i mitt inre. Den Heliga anden är med mig varje dag och hjälper. Det är helt underbar hur älskad man kan känna sig varje dag. Jag skulle aldrig byta tillbaka till mörkret när jag har hittat Ljuset! Den Friden Jesus ger kan inte jämföras med något annat. Han har förlåtit mina synder och strykit bort dem. Nu behöver inte jag söka mera. Jag har hittat livet!
Gud gör under runt omkring mig hela tiden. Tre stycken i min familj har blivit frälsta för bara några veckor sen. Mitt liv med min pojkvän blir bara lyckligare och lyckligare. Jag tackar Herren för allting som hänt.
Det var en kort version av min frälsing. Ni kan gärna fråga va ni vill.
Jesus älskar er!
Berättelsen om då jag blev frälst...
Då jag var liten hade jag en barnatro.
Det tror jag nog att de flesta har mer eller mindre. Man tror på tomtar och troll och lite allt möjligt. Man är otroligt öppen för att tro på saker då man är barn. Jag trodde på Gud bl a. Inte för att jag fick höra mycket om Honom eller om Jesus eller så, utan helt enkelt för att jag var ett barn som hade lätt för att tro på olika saker.
Mormor och morfar är frälsta, men de pratade trots det inte så mycket med mig om Gud. Mamma har en gudstro men är inte frälst och jag kommer ihåg att hon bad tillsammans med mig ibland. Det kändes tryggt. Fast ärligt talat så tror jag nog att det trygga låg lite mer hos mamma än hos Gud. Det var mamma som var min trygghet då vi bad, och den platsen kunde Gud aldrig ta trots att jag trodde att Han fanns.
Åren gick och ju äldre jag blev, ju mindre trodde jag på Gud.
Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle då jag var 8-9 år frågade min pappa om det fanns en Gud. Hans svar var: Nej, då hade man ju kunnat se Honom flyga omkring däruppe bland molnen. Han är ateist och jag trodde honom då han sa så, det lät så logiskt.
Trots hans kommentar växlade jag lite mellan att tro och att inte tro. Man kan nog säga att jag var agnostiker där ett tag. Jag hade aldrig haft en stark tro, så den lilla tro jag hade från början dog därför lätt ut tillslut. Det han sa var början på slutet för min barnatro.
I åttan konfirmerar de flesta ungdomar sig. I min klass på Stenebergsskolan var det bara några få som valde att inte göra det - jag var en av de.
Jag tyckte helt enkelt inte att det verkade intressant och vid det laget trodde jag inte på Gud alls längre - jag hade blivit ateist. Möjligtvis så kunde det vara ett mysigt sätt att umgås lite mer med sina klasskompisar och åka på konfirmationsläger o s v, men jag hade inte direkt några kompisar i klassen. Presenter fick man ju förstås, men jag hade ingen lust att genomlida tio gudstjänster och massa träffar på veckorna för att få lite presenter.
Det var några i klassen som försökte övertala mig några gånger. En av de gångerna kommer jag ihåg speciellt. Vi hade friluftsdag i Hemlingby och en tjej tyckte att jag också skulle konfirmera mig och kom med argumentet att man får presenter om man gör det. Jag svarade att jag inte trodde på Gud och inte ville. Sekunden efter att jag hade sagt så tänkte jag inom mig: Tänk om Han finns ändå? Det var nästan som om jag kände att Gud hade hört mig säga att jag inte trodde på Honom, som om någon lyssnade. Den tanken försvann dock lika snabbt som den kom. Men trots det kommer jag ihåg det så tydligt eftersom det var den första gången som jag öppnade mitt hjärta för möjligheten att Gud skulle finnas efter att ha blivit ateist...
Jag började må mer och mer dåligt. Det brukar ju vara vid såna tillfällen många vänder sig till Gud, men jag gjorde inte det. Trots att det mesta i livet kändes skit så tänkte jag inte ens tanken på att be.
Däremot kunde jag sitta i nästan en timme ensam i mitt rum och fundera på vad som fanns ute i universum, vad som skulle hända om jorden sögs in i ett svart hål, vad som skulle hända med mig då jag dog och om det fanns någon mening med att jag ens existerade. Jag hade ganska många mörka och deprimerande tankar som snurrade omkring i huvudet. Jag kommer ihåg alla gånger jag satt i Barknåre i den gröna fåtöljen inne i mitt rum där och grubblade tills huvudet var alldeles tomt på tankar...
Nu efteråt vet jag att Anette bad för mig back then. Hon såg att det lyste på mitt rum här en gång då hon och hennes man var i stugan bredvid mormor och morfars hus hos hennes föräldrar. Då tänkte hon att jag är ju hennes kusinbarn och hon kände så starkt att hon skulle be för mig. Kanske var det en av de kvällarna då jag satt och grubblade och tänkte mina mörka tankar om livet och inte ens gav en tanke åt att släppa in Gud i mitt liv.
Det gick ungefär ett år och sommaren då jag hade fyllt 15 var jag på Grönan i Stockholm tillsammans med mamma och mormor. Det var den 8:e augusti 2003.
Vi hade tänkt åka en vecka innan egentligen, men det blev ändrade planer, det blev den 8:e augusti istället. Då vi kom dit såg mormor att Carola skulle ha en konsert där samma kväll. Vi tänkte inte så mycket mer på det utan tjoade runt bland alla karuseller och hade antagligen riktigt roligt. Ju närmare konserten det blev, ju mer kände jag hur jag drogs mot scenen av anledningar som jag inte kunde förstå då. Tillslut stod jag till allas förvåning nästan längst fram med en Carola T-shirt på mig och väntade på att det skulle börja. Mamma och mormors förvåning var total eftersom jag aldrig hade gillat Carola speciellt mycket tidigare. En halvtimme innan konserten började kom Carola ut på scenen för att testa mikrofonen, hon sa typ: Ett, två tre... eller nåt liknande. Alla jublade. Men jag bara stod där som förstenad och förstod inte riktigt vad som hände, för helt plötsligt kändes det som om Carola på något mystiskt sätt hade blivit min favorit-artist - innan hon ens hade börjat sjunga...
En vecka senare köpte jag min första skiva med henne.
Inom några månader hade jag tre skivor och hade hört några av hennes kristna låtar. De var bara ord för mig, ord som inte betydde någonting eftersom jag inte trodde att Gud existerade. Då jag lyssnade på julskivan var det samma sak där, texterna betydde ingenting för mig.
Den 13:e december samma år, 2003, var jag på två av Carolas julkonserter i Gävle.
På den sista av de hände det något. Då Carola läste julevangeliet så var det inte längre den där sagan som folk brukar läsa på julen, jag kom på mig själv med att tro på det hon läste, det var kraft i hennes ord. Då hon sjöng så märktes det att hon trodde på varje ord och de julsånger som tidigare bara varit ord fick en betydelse. Men det som berörde mig mest av allt var den enorma kärleken jag kände som var närvarande där mitt ibland oss - Guds kärlek. Det kändes så underbart och jag bara satt där och tog emot. Jag kunde inte förneka det jag kände, det var så klart helt plötsligt - Gud fanns och Bibeln var sann.
Från och med den kvällen hade jag Jesus i mitt hjärta och i mitt liv. Då jag gick hem från konserten den kvällen tillsammans med mamma kändes något annorlunda på insidan.
Det här var min väg till frälsning.
Trots att jag flera gånger förnekade Jesus så älskade Han mig. Han dog för mig medan jag fortfarande var en syndare. Eftersom Han har älskat mig först så älskar jag Honom nu.
Rom 5:8. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
1 Joh 4:19. Vi älskar därför att han först har älskat oss.
Jag kände ingen annan kristen i början, förutom mormor och morfar alltså. Och de hade ju aldrig pratat med mig om Gud så mycket innan, så det blev inte av att de sa något. Jag var inte så öppen i början heller, jag trodde men jag hade ingen församling eller nån som undervisade mig.
Men med tiden har jag kommit närmare och närmare Gud. Jag döptes i Korskyrkan den 22:a januari 2006, drygt två år efter att jag hade blivit frälst. Det var då jag kom dit, till den församlingen, som det kändes som att jag hade hittat hem. Innan jag kom dit drev jag mest omkring och var inte hemma någonstans, men nu har jag hittat hem. :)
Min tro blir bara starkare och starkare hela tiden. Jag har fått uppleva så otroligt mycket med Gud redan, trots att jag bara har varit frälst i snart 4,5 år. Jag har fått bönesvar, blivit helad, fått mirakler o s v. Jag har lärt mig så otroligt mycket om Gud och om Bibeln. Jag får upptäcka mer och mer varje dag hur Guds Ord verkligen håller - genom allt.
Och nu förstår jag ju förresten vad det var som hände den där dagen på Grönan. Jag förstår varför det blev ändrade planer så att vi åkte precis då Carola hade konsert där. Gud använde Carola för att nå mig. Min bön är att jag själv en dag ska få bli använd för att nå många människor. :)
/Erica
MITT SISTA INLÄGG
Men som sista sak så tänkte jag skriva om ett bönesvar, kanske lite annorlunda dock men Gud är god ;)
Detta är dock kanske lite mer inriktat mot er tjejer! haha.
I maj så var min klass iväg på klassresa till spanien och dagen före innan vi skulle åka så skickade jag ett sms till min vän emma!
Jag: Allt ät packat o klart, MEN nu fick jag mens :(
Emma: Meeen neej, vad tråkigt :(
Jag: Jag får be Gud ta bort min mens hahah
Emma: haha gö det du ;)
Sen bad jag en bön och morgonen efter när vi skulle åka så hade inget hänt... och på kvällen/natten när vi var framme så bad jag åter igen en bön att den skulle försvinna! Det vart morgon och min mens var HELT borta!
Jag skickade då igen ett sms till emma
Jag: hööru.. mensen är BORTA :o:o
Emma: HAHHAHAHA GUD ÄR GOD!
Gud tog bort det som är typ omöjligt att få bort ;)
Ha det bra nu hörreni så ses vi framöver här i bloggen, eller så checkar ni in min blogg :)
Min blogg
// Idah
Gud helade mig...
Idag klistrar jag in ett vittnesbörd från min privata blogg som jag skrev i oktober förra året.
Jag var 16 år, deprimerad och hade precis hoppat av gymnasiet. Platsen var Sundsvall och jag var där tillsammans med min vän Diana i samband med en julkonsert med Carola det året som för övrigt var 2004...
För att berätta lite kort om min bakgrund så kan jag säga att jag har haft en jobbig uppväxt med psykisk misshandel hemma och periodvis mobbing i skolan. Då jag kom upp i tonåren blev jag inte mobbad längre, och mannen som biologiskt sett är min pappa flyttade. Allt var över, skulle man kunna tro. Men så var det inte. Mamma, som nu var särbo med mannen som jag då inte längre orkade träffa, var nästan aldrig hemma och jag kunde spendera en hel dag framför teven med en banan eller choklad som "middag". Mamma sov borta mycket och jag som hatade att vara ensam kunde ibland ligga på golvet ute i hallen och gråta i timmar efter att hon hade gått. Gråta över min situation, min ensamhet och alla jobbiga minnen som vägrade försvinna. Jag mådde mer och mer dåligt ju mer tid som gick och fick ingen hjälp på något sätt eftersom jag var den enda som visste om allt det här, och senare även Diana då vi blev riktigt bra kompisar. Många gånger tänkte jag på hur det skulle vara att dö, att slippa leva och att bara försvinna från den här planeten med all skit. Skolan orkade jag inte med och efter att ha skolkat mer än jag varit där hoppade jag av mitt första år på gymnasiet.
Den där dagen i december 2004 befann jag mig alltså i Sundsvall och det var dagen efter en helt underbar julkonsert.
Kvällen innan hade varit ganska dålig för mig trots lyckan jag känt på konserten. Jag hade brutit ihop på kvällen och dragit mig tillbaka till hotellet innan Diana som stannade på signeringen. Jag klarade inte av att träffa Carola eller någon annan, jag såg mig själv som värdelös och som om jag inte dög till nånting. Jag tyckte inte om mig själv. Jag var frälst och visste att Jesus älskade mig sen ungefär ett år tillbaka, men jag kunde inte älska mig själv, det gick bara inte. På hotellet satt jag och bara mådde dåligt. Under natten sov jag sen några timmar innan vi vaknade. Det blev frukost och sen åkte vi in till stan innan vi skulle med tåget tillbaka hem. Kvällen innan och under morgonen hade några annorlunda saker hänt, men det var inget vi tänkte mer på sen, t ex så ringde Dianas väckarklocka en halvtimme tidigare utan att hon ställt den på den tiden och sen så hade vi frågat efter Dianas kompis i receptionen och kvinnan där sa att hon inte bodde på det hotellet och inte heller hade gjort det trots att hon och Diana gått tillbaka tillsammans kvällen innan. På grund av alla de här små sakerna kom vi iväg tidigare till stan. Jag bröt ihop igen, jag mådde så sjukt dåligt. Vi var på en liten gata vid Carolas hotell och jag satt själv vid en ingång till nåt hus medan Diana bl a hade träffat på andra fans som skulle från hotellet och till tåget. Jag orkade inte vara social. Jag orkade inte prata med nån. Jag hade velat träffa Carola som några andra pratat med inne på hotellet, men jag pallade inte. Jag ville bara vara ifred. Efter ett tag såg jag att Diana kom och gick med någon åt mitt håll och stannade till en stund, jag tänkte att jag med hela mitt hjärta hoppades att de inte var på väg mot mig som verkligen inte var på humör. Strax därefter hörde jag Carolas röst, jag tittade upp och hon satt där på huk framför mig. Vi pratade några minuter och det krävdes väl inte direkt ett geni för att se att jag var ett nervvrak som verkligen inte mådde bra, så Carola frågade om vi skulle be. Då kom också Diana och en tjej som var med Carola och vi ställde oss i en ring och höll om varandra där på trottoaren. Det regnade lite och ingen annan var där. Medan vi bad kände jag hur någon var närvarande där mitt ibland oss, jag kände Guds närvaro så starkt. Det var som om det blev lite ljusare, trots att jag blundade. Sen kände jag hur något bokstavligt talat förändrades på insidan. Jag kände hur Jesus Kristus, Guds son, lyfte av mig en stor börda och jag kände en otrolig frid på insidan och en enorm glädje. Då bönen var slut och jag öppnade ögonen så kände jag mig helt annorlunda. Vi sa hejdå till Carola och den andra tjejen och började gå mot tåget. Vi sa knappt nånting på hela vägen eller under tiden som vi satt och väntade på att det skulle gå. Några korta meningar bara. Det här kändes så stort för mig. Jag kunde knappt förstå vad som faktiskt hade hänt. Jag hade blivit helad...
Dagarna efter fick jag höra av Diana, som var den enda som egentligen vetat exakt hur dåligt jag hade mått, att jag var annorlunda. Hon tyckte inte att hon behövde trösta mig hela tiden längre eftersom jag var gladare. Jag var inte ledsen hela tiden och jag pratade mig inte längre varm om hur värdelös jag var och hur hemskt allt var.
Med tiden sa också mamma att hon tyckte att jag var annorlunda. Jag verkade gladare och pratade mer.
Allt det här var snart fyra år sen nu. Tiden har gått.
Jag tänker inte påstå att allt har varit en dans på rosor sen dess, men det som förändrades inom mig den där dagen var något bestående. Gud utförde ett mirakel i mig och helade mig från depressionen och även från att ha haft så dålig självkänsla...
Gud ville att jag skulle åka till Indien...
Idag blir det vittnesbörd här på bloggen. Jag klistrar in något som jag skrev på min privata blogg i november. Det är en otrolig historia om hur Gud kallade mig att åka på min första missionsresa och också försörjde mig ekonomiskt. Gud är god. ♥
Jag är missionär och vill spendera resten av mitt liv med att nå ut med evangeliet om Jesus Kristus till de som ännu inte har hört det. Jag är 20 år nu och har levt med min kallelse sen jag var 17. Det var också då som något väldigt speciellt hände, bara några månader efter att jag fått missionskallelsen. Gud kallade mig till min första missionsresa. Gud ville att jag skulle åka till Indien...
Jag vaknade en tidig februari-morgon och året var 2006. Om jag får säga en morgon i mitt liv som jag aldrig kommer att glömma så tror jag faktiskt att det blir den här...
Väckarklockan ringde tidigt för att väcka mig lagom till morgonbönen som min församling på den tiden hade 06:00 på onsdagsmornar. Då jag vaknade fanns minnet av nattens dröm kvar klart och tydligt i huvudet. Jag hade drömt om mission. Jag hade i drömmen sett mig själv sitta vid mitt skrivbord och med en målmedveten blick skrivit ner en länk på en liten gul post-it lapp. Länken som jag skrev ner var http://www.missionsresor.com/. Jag hade aldrig hört eller sett den förut. I mitt nyvakna tillstånd avfärdade jag det som en dröm, och inget mer. Men ändå kunde jag inte glömma den. Jag kunde inte sluta tänka på den. I kyrkan några timmar senare testade jag länken via wap på mobilen, det fungerade inte. Sen tog det inte lång tid förrän jag frågade om jag kunde få låna en dator, vilket jag fick. "Sidan kan inte visas" stirrade tillbaka på mig från skärmen. Sidan fanns inte, tänkte jag då. Nu kunde jag kanske släppa det här och acceptera det faktum att det bara hade varit en dröm, and nothing more. Men då jag ytterligare några timmar senare hade kommit hem och satt vid datorn kände jag mig tvungen att testa länken en gång till. Nu kom jag till UMU's missionssida om missionsresor för ungdomar på somrarna...
Jag hade känt mig kallad att åka så fort jag kom in på sidan. Jag hade inte mycket pengar, jag hade aldrig hört talas om UMU förut och jag hade ingen aning om hur jag skulle gå vidare med allt det här. Mamma tyckte att jag var galen och påminde mig mer än en gång om att jag inte hade råd. Hennes förslag var att spara ett år och åka nästa sommar. Men Gud hade andra planer för mig och i kyrkan profeterade en man att Gud skulle ge mig de pengar som jag behövde. Med det löftet blev det i april dags att bestämma till vilket land jag ville åka. Jag frågade Gud och under en lektion i samhällskunskap där jag precis hade haft tankarna på det här och än en gång ställt Gud frågan "Var ska jag åka?" började läraren berätta om då han var i Indien. Det här hände vid två olika tillfällen och det blev alltså Indien som stod på min ansökan.
Inte långt därefter fick jag brev från UMU och betalade grundavgiften på resan som var på cirka 4.000 kronor. Så långt räckte pengarna. Men då en av ledarna för resan ringde en fredagseftermiddag och berättade att flyget kostade över 7.000 och att jag hade fyra dagar på mig att betala började det kännas lite nervöst. Jag hade nämligen bara 1.000 kronor kvar...
De första dagarna litade jag nervöst på Guds löfte och förväntade mig nästan att någon total främling skulle komma fram och ge mig pengar. Det hände inte. Tillslut var det en dag kvar och jag stannade hemma från skolan och var rejält nervös och ledsen. Jag hade börjat tvivla på att det skulle komma några pengar. Då mamma kom hem från sin praktik berättade hon, som hela tiden hade trott att detta aldrig skulle bli av, att hon hade fått en känsla under dagen att jag verkligen skulle åka till Indien. Mormor ringde också senare under dagen och berättade att hon hade drömt att jag fick pengar i ett anonymt brev. Jag sa till de att jag inte hade fått några pengar och att det inte hade kommit något brev till mig under dagen. Inom mig var det ett kaos och på utsidan var det inte mycket bättre. Sen hände något som kom att förändra allt. Klockan närmade sig 22:00 och jag skulle snart lägga mig för att orka upp tidigt nästa dag och ha nationellt prov i matte. Jag var ensam i mitt rum och tårarna kom samtidigt som jag frågade Gud vad jag hade gjort för fel eftersom Han inte hade försörjt mig som Han hade lovat några månader tidigare. Då kände jag mig manad att bekräfta min tro. Jag gjorde det. Jag sa till Jesus att jag trodde på Honom och att jag älskade Honom. Då kände jag hur något stort hände i andevärlden. En sekund senare hörde jag hur något föll ner i brevinkastet. Jag visste inte vad jag skulle känna eller göra. Då kom mamma in och skulle säga hejdå eftersom hon skulle iväg, jag frågade om det låg något på dörrmattan. Hon suckade uppgivet och tyckte att det räckte nu, hon hade redan kollat där flera gånger under dagen då jag bett henne. Jag såg på henne att hon var irriterad, men trots det sa hon att hon skulle kolla en sista gång, för min skull. Strax därefter kom hon till mig med ett vitt brev i handen. Irritationen var borta och nu såg hon istället ut som om hon hade stött på ett UFO ute i hallen. Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Hon bara la brevet på sängen och lämnade mig ensam. Jag stirrade på det. Det var tjockt. Det fanns ingen avsändare. Det stod bara "Till Erica". Det hade kommit nyss. Sent på kvällen då porten med all säkerhet redan var låst nere. Då jag öppnade det såg jag sedlar. Det låg 7.000 kronor i brevet. Jag räknade pengarna flera gånger och märkte att det var 500 mer än vad jag behövde. Senare kom jag på att jag inte hade köpt en tågbiljett hem och gissa vad den kostade om inte 500...
Den sommaren åkte jag till Indien på missionsresa. Det blev ett minne för livet och något som bara gjorde mig ännu mer säker på vad jag vill göra med mitt liv...
/Erica
Jesus tröstade mig...
En kväll för flera år sen var jag väldigt ledsen. Jag var det ofta back then. Det var vanligare att jag var ledsen än att jag var glad, om vi säger så. :p
Just den här kvällen så hade jag precis gått och lagt mig. Jag låg där under täcket och tänkte på hur mycket jag önskade att jag inte skulle vakna nästa dag, att livet bara skulle vara över en gång för alla så att all smärta kunde försvinna. Jag kände ingen livslust överhuvudtaget. Efter bara ett litet tag började tårarna rinna för fullt och jag kände mig så otroligt övergiven. Det kändes som om ingen skulle kunna få det att kännas bättre igen. Jag blundade för att trots allt försöka sova samtidigt som jag började viska Jesus tyst för mig själv, om och om igen... Det kändes så tryggt och bra. Då helt plötsligt kände jag hur någon stod där i rummet bredvid min säng. Jag blundade ju, men trots det så kände jag hur det blev ljusare i rummet trots att det var mitt i natten och alla lampor var släckta. Precis i den stunden slutade jag gråta och kände mig helt plötsligt lycklig och fridfull, jag tror inte ens att det gick en sekund innan jag somnade...
På morgonen då jag vaknade satt det fridfulla kvar och allt kändes bra.
Jag kommer aldrig att glömma den händelsen. Jesus tröstade mig fast allt kändes hopplöst. Nu vet jag mer än någonsin förr att hur ledsen jag än är och vad som än har hänt så kan Jesus alltid trösta mig. :)
/ Erica
JAG HADE INGA ÖGONFRANSAR
Jag tänkte börja med att berätta ett vittnesbörd.
För ca 2 år sen så hade jag panik och ångest attacker och jag var deprimerad, vilket JAG tror orsakade att jag tappade mina ögonfransar! ( om man har panik och ångest attacker kan man lätt tappa mycket hår och jag läste på internet att man kunna tappa ögonfransar) och nu menar jag inte att jag tappade lite ögonfransan, nej det var mycket jag tappade på båda ögonen! Men när jag blev fri från all panik och ångest så fortsatte jag tappa mina fransar, så jag gick till doktorn och gjorde lite tester men dom visste inte var det var för fel. så under 1 ½ år så tappade jag dem, sen växte dom tillbaka ( det tar ca 6-12 veckor för ögonfransar att växa ut ) och sen tappade jag dem igen. Jag bad och bad att mina ögonfransar skulle bli " normala" igen, men längst inne så troddee jag verkligen inte att det kunna bli bra så det var mer " Gud, fixa mina ögon fransar nu, amen...? men jag har ju bett om det här förr, och det blev ju inte bättre, varför ska han hjälpa mig nu? äääh AMEN" Klart att det inte funkar då om jag inte tror med hela mitt hjärta att det blir bra!
Sen i julas så hade vi en liten konferens här i byn och ett team från SOS Mission var här och hjälpte oss, och under ett möte kunna man få förbön så jag gick fram till en tjej som heter frida som kommer från edsbyn men gick där på SOS och jag bad henne att be för mina ögon och hon gjorde det, och då bestämde jag mig att nu ska jag bli helad och jag trodde på det fullt ut!
Sen den dagen har jag inte tappat mina ögonfransar, jag är helad =)
Mitt ena ögat när det var som värst! Ser ni att jag är utan ögonfransar på ensa sidan? Så var det på mina båda ögon men nu allt bra igen :)
