Idag klistrar jag in ett vittnesbörd från min privata blogg som jag skrev i april förra året. Berättelsen om då jag blev frälst. Jag gick från att vara ateist till att bli troende på en kväll. Men jag börjar såklart med lite bakgrund...

---

Då jag var liten hade jag en barnatro.
     Det tror jag nog att de flesta har mer eller mindre. Man tror på tomtar och troll och lite allt möjligt. Man är otroligt öppen för att tro på saker då man är barn. Jag trodde på Gud bl a. Inte för att jag fick höra mycket om Honom eller om Jesus eller så, utan helt enkelt för att jag var ett barn som hade lätt för att tro på olika saker.
     Mormor och morfar är frälsta, men de pratade trots det inte så mycket med mig om Gud. Mamma har en gudstro men är inte frälst och jag kommer ihåg att hon bad tillsammans med mig ibland. Det kändes tryggt. Fast ärligt talat så tror jag nog att det trygga låg lite mer hos mamma än hos Gud. Det var mamma som var min trygghet då vi bad, och den platsen kunde Gud aldrig ta trots att jag trodde att Han fanns.

Åren gick och ju äldre jag blev, ju mindre trodde jag på Gud.
     Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle då jag var 8-9 år frågade min pappa om det fanns en Gud. Hans svar var: Nej, då hade man ju kunnat se Honom flyga omkring däruppe bland molnen. Han är ateist och jag trodde honom då han sa så, det lät så logiskt.
     Trots hans kommentar växlade jag lite mellan att tro och att inte tro. Man kan nog säga att jag var agnostiker där ett tag. Jag hade aldrig haft en stark tro, så den lilla tro jag hade från början dog därför lätt ut tillslut. Det han sa var början på slutet för min barnatro.

I åttan konfirmerar de flesta ungdomar sig. I min klass på Stenebergsskolan var det bara några få som valde att inte göra det - jag var en av de.
     Jag tyckte helt enkelt inte att det verkade intressant och vid det laget trodde jag inte på Gud alls längre - jag hade blivit ateist. Möjligtvis så kunde det vara ett mysigt sätt att umgås lite mer med sina klasskompisar och åka på konfirmationsläger o s v, men jag hade inte direkt några kompisar i klassen. Presenter fick man ju förstås, men jag hade ingen lust att genomlida tio gudstjänster och massa träffar på veckorna för att få lite presenter.
     Det var några i klassen som försökte övertala mig några gånger. En av de gångerna kommer jag ihåg speciellt. Vi hade friluftsdag i Hemlingby och en tjej tyckte att jag också skulle konfirmera mig och kom med argumentet att man får presenter om man gör det. Jag svarade att jag inte trodde på Gud och inte ville. Sekunden efter att jag hade sagt så tänkte jag inom mig: Tänk om Han finns ändå? Det var nästan som om jag kände att Gud hade hört mig säga att jag inte trodde på Honom, som om någon lyssnade. Den tanken försvann dock lika snabbt som den kom. Men trots det kommer jag ihåg det så tydligt eftersom det var den första gången som jag öppnade mitt hjärta för möjligheten att Gud skulle finnas efter att ha blivit ateist...

Jag började må mer och mer dåligt. Det brukar ju vara vid såna tillfällen många vänder sig till Gud, men jag gjorde inte det. Trots att det mesta i livet kändes skit så tänkte jag inte ens tanken på att be.
     Däremot kunde jag sitta i nästan en timme ensam i mitt rum och fundera på vad som fanns ute i universum, vad som skulle hända om jorden sögs in i ett svart hål, vad som skulle hända med mig då jag dog och om det fanns någon mening med att jag ens existerade. Jag hade ganska många mörka och deprimerande tankar som snurrade omkring i huvudet. Jag kommer ihåg alla gånger jag satt i Barknåre i den gröna fåtöljen inne i mitt rum där och grubblade tills huvudet var alldeles tomt på tankar...
     Nu efteråt vet jag att Anette bad för mig back then. Hon såg att det lyste på mitt rum här en gång då hon och hennes man var i stugan bredvid mormor och morfars hus hos hennes föräldrar. Då tänkte hon att jag är ju hennes kusinbarn och hon kände så starkt att hon skulle be för mig. Kanske var det en av de kvällarna då jag satt och grubblade och tänkte mina mörka tankar om livet och inte ens gav en tanke åt att släppa in Gud i mitt liv.

Det gick ungefär ett år och sommaren då jag hade fyllt 15 var jag på Grönan i Stockholm tillsammans med mamma och mormor. Det var den 8:e augusti 2003.
     Vi hade tänkt åka en vecka innan egentligen, men det blev ändrade planer, det blev den 8:e augusti istället. Då vi kom dit såg mormor att Carola skulle ha en konsert där samma kväll. Vi tänkte inte så mycket mer på det utan tjoade runt bland alla karuseller och hade antagligen riktigt roligt. Ju närmare konserten det blev, ju mer kände jag hur jag drogs mot scenen av anledningar som jag inte kunde förstå då. Tillslut stod jag till allas förvåning nästan längst fram med en Carola T-shirt på mig och väntade på att det skulle börja. Mamma och mormors förvåning var total eftersom jag aldrig hade gillat Carola speciellt mycket tidigare. En halvtimme innan konserten började kom Carola ut på scenen för att testa mikrofonen, hon sa typ: Ett, två tre... eller nåt liknande. Alla jublade. Men jag bara stod där som förstenad och förstod inte riktigt vad som hände, för helt plötsligt kändes det som om Carola på något mystiskt sätt hade blivit min favorit-artist - innan hon ens hade börjat sjunga...

En vecka senare köpte jag min första skiva med henne.
     Inom några månader hade jag tre skivor och hade hört några av hennes kristna låtar. De var bara ord för mig, ord som inte betydde någonting eftersom jag inte trodde att Gud existerade. Då jag lyssnade på julskivan var det samma sak där, texterna betydde ingenting för mig.

Den 13:e december samma år, 2003, var jag på två av Carolas julkonserter i Gävle.
     På den sista av de hände det något. Då Carola läste julevangeliet så var det inte längre den där sagan som folk brukar läsa på julen, jag kom på mig själv med att tro på det hon läste, det var kraft i hennes ord. Då hon sjöng så märktes det att hon trodde på varje ord och de julsånger som tidigare bara varit ord fick en betydelse. Men det som berörde mig mest av allt var den enorma kärleken jag kände som var närvarande där mitt ibland oss - Guds kärlek. Det kändes så underbart och jag bara satt där och tog emot. Jag kunde inte förneka det jag kände, det var så klart helt plötsligt - Gud fanns och Bibeln var sann.
     Från och med den kvällen hade jag Jesus i mitt hjärta och i mitt liv. Då jag gick hem från konserten den kvällen tillsammans med mamma kändes något annorlunda på insidan.

Det här var min väg till frälsning.
     Trots att jag flera gånger förnekade Jesus så älskade Han mig. Han dog för mig medan jag fortfarande var en syndare. Eftersom Han har älskat mig först så älskar jag Honom nu.
     Rom 5:8. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.
     1 Joh 4:19. Vi älskar därför att han först har älskat oss.

Jag kände ingen annan kristen i början, förutom mormor och morfar alltså. Och de hade ju aldrig pratat med mig om Gud så mycket innan, så det blev inte av att de sa något. Jag var inte så öppen i början heller, jag trodde men jag hade ingen församling eller nån som undervisade mig.
     Men med tiden har jag kommit närmare och närmare Gud. Jag döptes i Korskyrkan den 22:a januari 2006, drygt två år efter att jag hade blivit frälst. Det var då jag kom dit, till den församlingen, som det kändes som att jag hade hittat hem. Innan jag kom dit drev jag mest omkring och var inte hemma någonstans, men nu har jag hittat hem. :)

Min tro blir bara starkare och starkare hela tiden. Jag har fått uppleva så otroligt mycket med Gud redan, trots att jag bara har varit frälst i snart 4,5 år. Jag har fått bönesvar, blivit helad, fått mirakler o s v. Jag har lärt mig så otroligt mycket om Gud och om Bibeln. Jag får upptäcka mer och mer varje dag hur Guds Ord verkligen håller - genom allt.
     Och nu förstår jag ju förresten vad det var som hände den där dagen på Grönan. Jag förstår varför det blev ändrade planer så att vi åkte precis då Carola hade konsert där. Gud använde Carola för att nå mig. Min bön är att jag själv en dag ska få bli använd för att nå många människor. :)

/Erica