Idag klistrar jag in ett vittnesbörd från min privata blogg som jag skrev i oktober förra året.

---

Jag var 16 år, deprimerad och hade precis hoppat av gymnasiet. Platsen var Sundsvall och jag var där tillsammans med min vän Diana i samband med en julkonsert med Carola det året som för övrigt var 2004...

För att berätta lite kort om min bakgrund så kan jag säga att jag har haft en jobbig uppväxt med psykisk misshandel hemma och periodvis mobbing i skolan. Då jag kom upp i tonåren blev jag inte mobbad längre, och mannen som biologiskt sett är min pappa flyttade. Allt var över, skulle man kunna tro. Men så var det inte. Mamma, som nu var särbo med mannen som jag då inte längre orkade träffa, var nästan aldrig hemma och jag kunde spendera en hel dag framför teven med en banan eller choklad som "middag". Mamma sov borta mycket och jag som hatade att vara ensam kunde ibland ligga på golvet ute i hallen och gråta i timmar efter att hon hade gått. Gråta över min situation, min ensamhet och alla jobbiga minnen som vägrade försvinna. Jag mådde mer och mer dåligt ju mer tid som gick och fick ingen hjälp på något sätt eftersom jag var den enda som visste om allt det här, och senare även Diana då vi blev riktigt bra kompisar. Många gånger tänkte jag på hur det skulle vara att dö, att slippa leva och att bara försvinna från den här planeten med all skit. Skolan orkade jag inte med och efter att ha skolkat mer än jag varit där hoppade jag av mitt första år på gymnasiet.

Den där dagen i december 2004 befann jag mig alltså i Sundsvall och det var dagen efter en helt underbar julkonsert.

     Kvällen innan hade varit ganska dålig för mig trots lyckan jag känt på konserten. Jag hade brutit ihop på kvällen och dragit mig tillbaka till hotellet innan Diana som stannade på signeringen. Jag klarade inte av att träffa Carola eller någon annan, jag såg mig själv som värdelös och som om jag inte dög till nånting. Jag tyckte inte om mig själv. Jag var frälst och visste att Jesus älskade mig sen ungefär ett år tillbaka, men jag kunde inte älska mig själv, det gick bara inte. På hotellet satt jag och bara mådde dåligt. Under natten sov jag sen några timmar innan vi vaknade. Det blev frukost och sen åkte vi in till stan innan vi skulle med tåget tillbaka hem. Kvällen innan och under morgonen hade några annorlunda saker hänt, men det var inget vi tänkte mer på sen, t ex så ringde Dianas väckarklocka en halvtimme tidigare utan att hon ställt den på den tiden och sen så hade vi frågat efter Dianas kompis i receptionen och kvinnan där sa att hon inte bodde på det hotellet och inte heller hade gjort det trots att hon och Diana gått tillbaka tillsammans kvällen innan. På grund av alla de här små sakerna kom vi iväg tidigare till stan. Jag bröt ihop igen, jag mådde så sjukt dåligt. Vi var på en liten gata vid Carolas hotell och jag satt själv vid en ingång till nåt hus medan Diana bl a hade träffat på andra fans som skulle från hotellet och till tåget. Jag orkade inte vara social. Jag orkade inte prata med nån. Jag hade velat träffa Carola som några andra pratat med inne på hotellet, men jag pallade inte. Jag ville bara vara ifred. Efter ett tag såg jag att Diana kom och gick med någon åt mitt håll och stannade till en stund, jag tänkte att jag med hela mitt hjärta hoppades att de inte var på väg mot mig som verkligen inte var på humör. Strax därefter hörde jag Carolas röst, jag tittade upp och hon satt där på huk framför mig. Vi pratade några minuter och det krävdes väl inte direkt ett geni för att se att jag var ett nervvrak som verkligen inte mådde bra, så Carola frågade om vi skulle be. Då kom också Diana och en tjej som var med Carola och vi ställde oss i en ring och höll om varandra där på trottoaren. Det regnade lite och ingen annan var där. Medan vi bad kände jag hur någon var närvarande där mitt ibland oss, jag kände Guds närvaro så starkt. Det var som om det blev lite ljusare, trots att jag blundade. Sen kände jag hur något bokstavligt talat förändrades på insidan. Jag kände hur Jesus Kristus, Guds son, lyfte av mig en stor börda och jag kände en otrolig frid på insidan och en enorm glädje. Då bönen var slut och jag öppnade ögonen så kände jag mig helt annorlunda. Vi sa hejdå till Carola och den andra tjejen och började gå mot tåget. Vi sa knappt nånting på hela vägen eller under tiden som vi satt och väntade på att det skulle gå. Några korta meningar bara. Det här kändes så stort för mig. Jag kunde knappt förstå vad som faktiskt hade hänt. Jag hade blivit helad...

Dagarna efter fick jag höra av Diana, som var den enda som egentligen vetat exakt hur dåligt jag hade mått, att jag var annorlunda. Hon tyckte inte att hon behövde trösta mig hela tiden längre eftersom jag var gladare. Jag var inte ledsen hela tiden och jag pratade mig inte längre varm om hur värdelös jag var och hur hemskt allt var.

     Med tiden sa också mamma att hon tyckte att jag var annorlunda. Jag verkade gladare och pratade mer.

Allt det här var snart fyra år sen nu. Tiden har gått.

     Jag tänker inte påstå att allt har varit en dans på rosor sen dess, men det som förändrades inom mig den där dagen var något bestående. Gud utförde ett mirakel i mig och helade mig från depressionen och även från att ha haft så dålig självkänsla...